Jag har tidigare arbetat på byråer såsom RMR Interactive och Ogilvy Interactive som senare slogs ihop med OgilvyOne. Numera heter Ogilvy INGO efter en sammanslagning med Grey.

Jag har alltid vetat att jag vill hålla på med form och kommunikation av något slag. Jag är även en obotlig problemlösare vilket har varit en stark draghjälp genom åren. Men att växa upp på landsbygden gav inte mycket inblick i resten av världen på den här tiden. De yrken jag kände till var typ konstnär. På gymnasiet fanns tack och lov Mediaprogrammet och det fick bli mitt val. Det tredje året ingick en praktikperiod och tack vare fina släktingar i Stockholm och deras kontakter fick jag möjlighet att praktisera på reklambyrån Addition i Danderyd.

Det var som att kliva in i en helt ny värld. Otroligt att få arbeta med form, kommunikation och problemlösning enligt i förväg angivna ramar och problemställningar. Jag hade hittat hem. Här fick jag möjlighet att designa trycksaker för bland annat Vin& Sprit, Wasabröd och Silja Line. Efter mina tre veckor på Addition blev jag erbjuden arbete där efter studenten. Det passade mina planer bra eftersom jag hade planerat mitt flyttlass till Stockholm två dagar efter studenten. Jag skulle bort från denna gudsförgätna håla!

På min första tid på Addition blev jag inkallad till chefen som sade "Du är ju ung. Du ska bli vår webbyrå."  Så där satt jag sedan, helt blank, framför datorn. Jag visste att jag skulle skriva någon slags kod och den skulle på något sätt in någonstans så att man kunde se resultatet. Men genom att lösa problem efter problem efter problem hade jag till slut skapat min första hemsida till en kund. Det blev några fler hemsidor och trycksaker de följande två åren på Addition innan jag sökte mig vidare och hamnade i ett litet tajt gäng på RMR Interactive på Karlavägen i Stockholm.

RMR Interactive var en byrå som tillhörde reklambyrån RMR och vi fick bland annat sköta onlinelanseringen av det nya snabbtåget Arlanda Express. Jag blev onlineansvarig för Hästens Sängar. Döm om min förvåning när jag första gången skulle ha möte med AD:n för Hästens och det visade sig att han, precis som jag, kom från Fränsta!

Vi hade extremt kul på den här byrån. Bland annat fick vi åka till New York och sköta onlinerapporteringen för ett stort event för magasinet Stockholm New York. Efter ca ett och ett halvt år blev vi uppköpta av Ogilvy Interactive.

Nu klev vi tillsammans in i en megalokal på Humlegårdsgatan med kanske 250 anställda. Ogilvy bestod av flera avdelningar, eller byråer, som var specialiserade på ett visst område. Reklam, PR, DR, Interactive och så vidare. Vi fick passerkort, hade en reception i entrén och på varje våning och hela bottenvåningen var byråns egna bar. Här turades de olika byråerna om att varje fredag sköta Humlan, fredagsbaren. Jag minns bäst de glasväggar som fanns överallt och där man minst anade det. Mer än en gång gick jag in i en glasvägg under min tid på Ogilvy.

Varje anställd skulle som Ogilvian lära sig David Ogilvy's filosofi och arbetssätt. Det var en hel utbildning, kan man säga, och för mig som kom direkt från gymnasiet ut i arbetslivet, var det otroligt värdefullt.  Den utgick alltid från att bygga upp och stärka varumärket, därefter togs rätt specialkompetens in. Jag har nog mycket av det tänket kvar idag i mitt arbetssätt.

Här blev jag kvar i fyra år. Det var en fantastisk tid. Vi var ett gäng väldigt unga personer som alla älskade vårt jobb. Vi hängde kvar på kvällarna, arbetade ibland dygn, och fortsatte att umgås efter jobbet. Mycket hände under dessa år. Endast en kort period in i vår nya anställning kom den stora IT-kraschen. Vi fick uppleva stressen av att se vän efter vän bli inkallad till chefen och komma gråtande ut efteråt. Själv satt man och upprepade tyst för sig själva, som ett mantra, "ropa inte upp mitt namn, ropa inte upp mitt namn". Det handlade nämligen inte bara om att bli av med sitt jobb. Det handlade om att bli utslängd från den speciella gemenskap som vi hade byggt upp.

Om jag inte minns helt fel gick Ogilvy Interactive från att vara ca 25 personer till 10. Vi sattes tillsammans med DR-byrån Ogivly One och längre fram i tid blev det naturligt att dessa två byråer slogs ihop till en.

Det var nog den mest givande tiden för mig personligen. Jag blev kreativt ansvarig för ATGs och DHLs onlinekampanjer. Nu fick jag möjlighet att komma på idéer till kampanjer som inte bara var online utan som kunde förstärkas med DR-material. Ibland var det tvärtom, vi ska göra den här DR-kampanjen, hur kan vi förstärka den online. Otroligt roligt.

Ogilvy var en hel upplevelse i sig. Det var lyx och flärd. Vi hade stora skålar med godis varje fredag, glassboxar från Hemglass i entrén, takterass med bar. Personalfester ute i skärgården eller på Södra teaterns scen tillsammans med kändisar. Fartygssegling och grafittimålning. Men det fanns också tydliga hierarkier och många som ville höras mest och slå sig uppåt. Jag har full respekt för dem, men det är inte värderingar jag delar.

Jag började söka något nytt att känna passion för. Mitt hjärta landade i Costa Rica.

Jag tog tre månaders tjänstledighet och flyttade in hos en costaricansk familj i Alajuela, Costa Rica. Här skulle jag lära mig spanska men framför allt - göra en insats i nationalparkerna. Även om jag inte har levt enligt vad jag lärt, har jag känt en stress över hur vi hanterar vår jord och våra resurser. Här såg jag en möjlighet att göra åtminstone en liten skillnad och samtidigt få ny kunskap och nya upplevelser.

Jag spenderade en månad i två nationalparker. Vi städade stränder från all plast som kom från städerna. Vi flyttade nykläckta jättesköldpaddor, cirka fem centimeter stora, från en utsatt strand till en säkrare (För att skydda dem från människor som grävde upp dem och sålde till restauranger). Känslan när man grävde upp ett hål och fram kröp nästan hundra små sköldpaddor går inte att beskriva. Sköldpaddorna återvänder nämligen exakt till den plats där de föddes tjugofem år tidigare för att lägga sina ägg.

En natt när vi patrullerade stranden kom en jättesköldpadda upp. Hon satte igång och grävde hål för att lägga ägg. När hon sedan släppte ut äggen kunde vi fånga dem, en efter en i handen. Det, är en av mina topp tre upplevelser i livet.

Jag återvände även året efter till detta fantastiska land för en ny tremånaders period.

Efter det kände jag mig klar med Stockholm. Jag hade nått de mål jag hade satt upp för mig själv.

Under mina sista år i Stockholm hade jag börjat åka hem till Fränsta oftare och oftare. Jag hängde med min bror och fick genom detta vara en del av den fantastiska gemenskap som pågick därhemma. Jag hade också börjat se min hemort med nya ögon. Vad vackert det var här! Jag hade växt upp i en dalgång ner mot älven Ljungan men den tanken hade aldrig ens slagit mig. Men det var kontrasten mellan karriärtänket hos många i staden jämfört med gemenskapsgänget i Fränsta, där jag även efter flera år inte visste vad en del av dem arbetade med, som avgjorde. Jag skulle hem igen.

Jag hade en enskild firma sedan 2001 men kände mig inte redo att starta eget på heltid. Jag åkte till Östersund på en anställningsintervju på Adeprimo. Här skulle jag arbeta de närmaste ett och ett halvt åren.

Det var ett gäng fina människor och vi hade mycket roligt tillsammans. Uppdragen var fantastiska. Genom Länsstyrelsen fick jag arbeta med Jämtland.se och dess otroliga naturtillgångar. Under denna tid var det både världscup och VM i utförsåkning i Åre och jag fick skapa wepplatserna för eventen. Men allra roligast var att arbeta med Storsjöyran. Det var en rolig kund och en kreativ lekplats där jag fick mycket utlopp.

På grund av det stora avståndet till Östersund och en del problem med familjen tog det dock tvärstopp en dag. Jag sade upp mig på dagen och vände blad helt.

Det var dags att göra heltid av Maria Mohlin Designs. Jag hade flyttat hem och ville spendera det mesta av min tid på hemmaplan. Med mig hade jag kunder sedan min tid i Stockholm. Men även Storsjöyran valde att arbeta vidare med mig.

Beslutet skulle visa sig vara helt rätt. Det har inte gått en dag sedan 2007 då jag inte haft kalendern full av uppdrag.

Det har tidvis varit svårt att vara helt själv. Jag hyrde ett kontor inne i Fränsta där jag delade fikarum med andra aktörer. Men jag saknade det kreativa bollplanket och den inspiration som man får gratis bara genom att befinna sig i Stockholm. Efter ett tag satte jag upp ett kontor i vår sekelskiftesvilla. Vi hade rum över som vi knappt använde så det kändes helt logiskt. Här kom jag att sitta de närmaste sju åren.

Under tiden hade jag flera olika vänner och bekanta som kände samma sak som jag, som saknade bollplank och styrkan i att vara fler.

Efter flera år av önsketänkande gjorde vi äntligen slag i saken. Vi hittade en lokal mitt i Fränsta med världens finaste hyresvärdar. Glesbygdskollektivet var fött. Här har jag verkligen hittat hem. Vi är just nu sju tjejer, både egenföretagare och privatpersoner som delar lokal och värderingar. Där vi möts som starkast är nog, enligt mig, i engagemanget för landsbygden, jämlikhet och helhetsbilden av detta. Vi ger även varandra styrka i frågor där vi stått helt ensamma tidigare.

Efter bara någon månad på Kollektivet flyttar Kerttu in. Hon kom sedan att starta Kerttu Design Studio. Det skulle visa sig att vi kompletterar varandra perfekt. Vi samarbetar nu i de många av mina uppdrag och har skapat en multidisciplinär byrå som består av två enskilda företag och dess nätverk. För är det något man behöver när man arbetar på landsbygd, är det nätverk av duktiga, kunniga personer. Man kan inte som enskild person kunna allt. Det är bättre att alla får göra det som de är bäst på.