”Ljungaverk” var Stiftelsens debutalbum och man kan säga att även albumdesignen är lokalproducerad i Ljungaverk. Under den tiden bodde jag granne med Micke, gitarristen i bandet. Han hade spelat ”Vart jag än går” för mig och jag blev kär i låten på en gång. Så det var ett spännande uppdrag. Man visste att det här bandet kunde bli något riktigt bra, även om man inte visste då hur bra det faktiskt blev. Tillsammans med fotografen Adam Gustafsson (även han Ljungabo) gav vi oss ut på Ljungaverk en solig dag för att ta bilder med bandet och miljöer i Ljungaverk. Jag tycker att Adam tog underbara bilder och jag hade en tydlig känsla av ett omslag som skulle andas boendeområdet stiftelsen och tiden vi har spenderat där som barn.
Vi hade ju egentligen bara bandet och de första låtarna att utgå från. Men samtidigt hade vi musiken och även platsen som vi alla kunde relatera till. När vi var små fanns inga mobiler och knappt TV-spel. Så det pågick en hel del klotter och diktskapande medan man umgicks. Jag ville skapa något som andades detta. Jag bad killarna i Stiftelsen att plocka fram gamla skrivböcker och fotoalbum sedan de var små och från den tiden där boendeområdet stiftelsen var som mest levande för oss. Den slutliga designen består faktiskt i stort sett av vad de tog med sig till mig. Den gula räfflade bakgrunden är delar av Robbans familjealbum. Bandmedlemmarna presenteras genom foton när de var barn och en del av klottret inuti bookleten kommer från skrivböckerna.
Jag bad Tomas Håkki Eriksson skriva låttitlarna med bläck på papper som sedan scannades in och lades på bakgrunden. Albumet släpptes och ja, resten är historia.
Jag var med på födelsedagsfesten när videon till ”Vart jag än går” spelades in. Det var verkligen en helt vanlig fest där inspelningsgänget ibland stannade upp oss och bad oss åka i en bil, hoppa ner från ett flak eller samlas runt en eld. Runt omkring fortsatte människor festa. Detsamma gällde regnet. Det verkligen öste ner. Jag minns bäst när Stiftelsen skulle spela och vi skulle stå runt och klappa i takten som är så speciell för Vart jag än går, ”dubbelklapp, klapp”, men det var sent på natten och de flesta var så berusade att de fick bara inte till klappen. Samtidigt regnade det så hårt att vi var oroliga över bandet vars instrument var kopplade till elektricitet – var det verkligen säkert?
Ett annat minne jag har var när vi skulle åka hem. På grund av det hårda regnet hade fältet förvandlats till en leråker och den som körde kom inte loss, vi satt fast i leran. Vi andra klev ur och puttade på bilen till hjälp. Jag hade min röda kappa på mig och just när jag står och kämpar känner jag som en varm knuff som börjar vid fötterna och slutar i ansiktet. Hela jag hade från bilens däck täckts av ett lager blöt lera – från topp till tå.